Nu vet jag att Maud Olofssons man heter Rolf och att de brukar göra trevliga långresor tillsammans. Jag vet att hennes son heter Jan och att han är kreativ men var charmigt strulig som barn. Efter ett tag gick det upp för mig att hon har två barn till också. Jan är nog ändå favoriten.
Recension
Maud Olofsson
Ett land av friherrinnor – mina rötter, värderingar och drömmar för Sverige
Centerpartiet
Jag har lärt mig att hennes mamma, och mormor, och farmor – ja, snart sagt varje kvinna i stamträdet – är ”starka kvinnor”. (O, för egen del är förstås alla mina anfäder starka män. Inte en sillmjölke så långt ögat kan nå!) Men jag vet fortfarande inte riktigt hur och varför centern svängde i kärnkraftsfrågan. Och hur partiet hanterade FRA-striden är ännu ett mysterium. Maud Olofssons bok, Ett land av friherrinnor, aspirerar på att ge en personlig bild av politiken. Då blir det väl på det sättet.
Understundom behandlar boken politik i mer konventionell mening, och tar upp inrikespolitiska frågor som stått i fokus för centern under senare tid: LAS och arbetsmarknaden (s. 109–15), SAAB och industripolitiken (s. 124–), civilsamhället (s. 117–21). I de delarna serveras man en rätt habil politisk diskussion. Även om det inte står ett gnistregn om texten, håller resonemangen ihop och ger kött åt en Olofssons variant av Sverige-de-senaste-åren. Inga nyheter för den som hört centerledaren i debatterna, men en godkänd och läsbar sammanfattning av hur hon brukar tala om dessa frågor. Det saknas inte guldkorn. Unga är exempelvis inte främmande för att konkurrera med lägre löner:
De är uppenbart beredda att anstränga sig för det som borde vara en självklar ledstjärna för oss alla – att det är bättre att ha en fot innanför än båda utanför. Själv var jag nästan 40 innan jag fick ett jobb med en lön som liknade någonting. (s. 107)
Jag vill se den ungdom som lockas av den karriärutsikten. Hur som helst, de delarna av boken läste jag utan att göra ljud. Men boken innehåller ju så mycket mer.
Man får bilden av en ordinär svensk tant – ni vet, en sådan där som gissningsvis uppskattar Bo Setterlinds poesi, som gärna citerar Astrid Lindgren, känner sig en smula andlig inför åsynen av natursköna scenerier, och som i djupsinniga stunder reflekterar över att världen vore en bättre plats om vi alla vågade ”se varandra”, såg till att ”slå rot” och tog steget att ”fullt ut vara människa”. Det går förstås inte att tycka illa om den sortens damer, men det är svårt att uppskatta böckerna de skriver. Så ser receptet ut på en läsupplevelse med samvetskval.
I de personliga avsnitten, som är många och långa, har substansen i P1:s Tankar för dagen klätts upp i mäklarsvenskans livsstilsschabloner. Det är en värld av underbara ”trädgårdar helt utan prestationskrav” där man kan tänka på att alla barn är olika och att alla är bra på nått, medan man svänger ihop en härlig potatissallad med knölar från den egna täppan. Möter våren gör man kanske också, jag tappade koncentrationen emellanåt.
Klichéer av det slaget är mestadels ett tämligen oförargligt inslag i snabbt sammanvispade valrörelseböcker. Men ibland är de inte lika oskyldiga. Maud Olofsson fäster exempelvis stor vikt vid att ha vuxit upp under enkla förhållanden, vilket gjort henne både sparsam och påhittig. Hon har inte haft det lätt. För henne är politiken verkligen inte ett yrkesval, utan ett oförfalskat kall sprunget ur omsorg om landet och folkets frihet. Partiledaruppdraget var ett hedrande men också tyngande och skrämmande ok som lades på hennes axlar medan hon var en upptagen yrkeskvinna utanför den politiska sfären.
Den läsare som tror på bilden, torde tappa hakan när plötsligt centerpartiets ordförande Thorbjörn Fälldin dyker upp på spännande kafferep i det Olofssonska barndomshemmet. Statsminister Fälldin ringer sedan titt som tätt till den enkla stugan för att få politiska råd. Pappa Olofsson visar sig nämligen vara landstingsråd. Maud Olofsson talar gärna om knoget på första tonårsjobbet, men talar mindre om att hon som nittonåring blev CUF-ombudsman och jobbade inom partiet sju år i sträck.
Olofsson talar varmt om dem som vågar vara motvalls. Tyvärr bestraffas ofta de som rakryggat står för impopulära uppfattningar. De borde behandlas bättre. Som läsare nickar man instämmande, tills det går upp för en att Olofsson syftar på sig själv. Man ska svälja bilden av partiledaren och vice statsministern som en uppkäftig underdog som vågar tala klarspråk till det förstockade etablissemanget. Jag frågar mig stilla om inte både en och annan längs Olofssons väg ser rollfördelningen som omvänd. Vilka erfarenheter har Fredrick Federley av Maud Olofssons stora uppskattning av egensinniga soloåkare? Det är fascinerande hur människor med makt så sällan kan se sin roll utifrån.
Genom hela boken pläderar Olofsson för ett öppet och nyfiket Entreprenörssverige. Den visionen är inte förenlig med främlingsrädsla. Den Stora Obehagliga Frågan denna valrörelse är Sverigedemokraterna. Envar har sin förklaring till partiets framgångar och sitt recept på hur de ska stoppas. Maud Olofsson är inte sämre. Hon varnar för att inte ta även misshagliga åsikter på allvar: ”främlingsfientligheten är nästan omöjlig att komma tillrätta med genom fördömanden” (s. 163). Man kan dock fråga sig om allvaret bakom den principen, när hon två meningar senare talar om dessa främlingsfientliga som rädda barn. Förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar tycks, om man ska tro Olofsson, närmast bottna i något slags utbredd psykologisk utvecklingsstörning hos en besynnerligt stor del av befolkningen som råkat i patologisk otrygghet och allmän identitetslöshet. En air av 1980-talet sveper förbi när man som konkret bild av fenomenet sedan får läsa om ”rakade huvuden” och ”stora kängor”. Den där famösa debatten mellan Olofsson och Jimmie Åkesson blir plötsligt lättare att begripa.
Ett land av friherrinor är spökskriven av Anna-Karin Hatt (tidigare Anna-Karin Alterå), statssekreterare vid statsrådsberedningen, och hennes hälft Greger Hatt, tidigare Mona Sahlins talskrivare och nu ur garderoben utträdd som nykläckt centerpartist. De har gjort ett bra jobb så tillvida att man verkligen hör Maud Olofssons röst ljuda genom sidorna. Men det är till priset av en prosa som påminner om schlagertexter: jag får känslan av att det inte riktigt är meningen att jag ska läsa vad som faktiskt står där.
”En sjuk arbetsplats där chefen avlider och det ges utrymme för mobbning blev inte alls som Karin föreställt sig och som hon blivit lovad.” (s. 99)
Nähä. Reflexmässigt markerar jag upprepningar, anglicismer och stryker under när någon fötts med ”guldsked i mun” (s. 220), men jag slutar när jag inser att inte ens språkgranskaren orkade läsa så långt i manuskriptet.
Bokens baksidestext talar om hur en minister och partiledare tvingas göra svåra avvägningar. Tyvärr ser man lite av den varan i boken. Trygghet i stadsmiljön är ett aktuellt exempel på hur angelägna intressen kolliderar – kameran som identifierar rånaren kränker samtidigt integriteten hos gatuflanören. När Olofsson närmar sig frågan syns inga dilemman av det slaget. Där ordineras oförargliga ”täppor och odlingar så att den naturmänniska som finns i många av oss kan andas friskt” (s. 88). Att samma fridsamma ”gröna lungor” förvandlas till skräckinjagande våldtäktsbuskage när man går ensam hem från tunnelbanan ryms inte i bilden. Analysen av storstadsfrågorna blir oskuldsfull och banal.
Här och där skymtar man delar av den bok det skulle kunnat bli, om bara inte. Om bara inte valrörelse, om bara inte tidsbrist, om bara inte kravet på att behaga alla och därmed tillfredsställa ingen. Berättelsen om Olofssons faster kändes autentisk och var en hjärtknipande liten passage. Skildringen av den tvekan hon kände inför partiledaruppdraget var också läsvärd. Emellertid är poängen med valböcker att ge ut dem, inte att någon ska läsa dem. Det är väl på det planet de bör bedömas. Således:
Papperskvalitén i inlagan är fin. Formgivningen är god, typografin är trevlig, och pärmen har ett elegant relieftryck som förhöjer intrycket. Boken är prydsam i ställ och montrar. Dock är faktiskt inbindningen av mycket låg kvalitet. Det märker man om man läser.
