Jag och Miljöpartiets Tomas Rådkvist blev intervjuade och hade en kort debatt i P4 Gotland om regeringens besked om att ‘förbudet mot anläggningar för kärnteknisk verksamhet’ inom vissa områden tas bort. Ett av dessa områden är delar av Gotland.
Hela inslaget som det sändes 7 oktober 2025 ca kl 15.15
Ett sammandrag som sändes i olika nyhetsuppdateringar samma dag
Nu drar informationskampanjen kring skolans demografiska förutsättningar igång. Det är Barn- och Utbildningsnämnden (BUN) som arrangerar, och förvaltningen deltar förstås. Det vore rimligt att tro att också samtliga partier skulle vara inbjudna, eller åtminstone samtliga partier i BUN – men nej. Liberalerna Gotland är inte välkomna att tillsammans med de övriga partierna informera och diskutera den framtida skolan. Inte heller Kristdemokraterna hälsas välkomna till panelen.
För oss i Liberalerna är detta inte förvånande. På ett möte (den 16 april) uttalade moderaternas gruppledare att ’varför ska ni delta på infomötena, ni är ju ensamma om er åsikt’. Det stämmer. Bland partierna i nämnden är vi ensamma om att hävda kvalitetslinjen. Vi är ensamma om att tycka att det är katastrof för eleverna att endast hälften i årskurs fem kan läsa ordentligt. 
Och vi är ensamt parti om att hävda att dessa kvalitetsproblem är skolans stora problem – inte att elevantalet minskar med några enstaka procent. Den som vill kolla källor kan på webben läsa nämndens protokoll från våren.
Förändringarna är verkliga. Det föds färre barn, och då behövs det färre platser i alla skolformer. Men det är inte samma sak som att skolan går mot en ekonomisk kris. Det föds färre barn, men det ger inte färre skattebetalare förrän om tjugo år. Balansen mellan barn och gamla förändras, det blir procentuellt fler äldre. Men antalet äldre ökar inte bara för att det föds färre barn.
Det kommer att bli färre barn i skolan. Men det måste inte bli mindre pengar till skolan – det skulle kunna bli mer pengar per barn om budgeten behålls på samma nivå. Det som händer ger Gotland en chans att få tillbaka en skola som lär barnen att läsa bra. Och en väldigt positiv bieffekt av att satsa på kvalitet är att det skulle stärka landsbygdens små skolor.
…men det ville inte socialdemokrater och moderater att föräldrarna skulle få höra.
Publicerat på Gotlands Tidningars pappersversions insändarsida 18 september 2025 och på webbsidan 10 september 2025
Skolstart, och föräldrar frågar: Ska det behöva vara så här? Nej, svarar vi i Liberalerna Gotland, det ’måste’ det inte. Men bland partierna är vi ensamma om den uppfattningen.
En frågeställare pekar på strukturfel när ett av alla barn inte får följa med gruppen vid övergången mellan förskola och lågstadium. Andra frågor från föräldrar i Vänge, Sanda, och Eskelhem är reaktioner på tal och beslut om nedläggningar. Frågan ’varför’ ställs till skolstyret – socialdemokrater och moderater.
Deras svar är att det ’måste’ vara så på grund av … någonting utanför deras kontroll. Syftet tycks vara att under den kommande valrörelsen låtsas att alla problem är lösta, och i den mån de inte är det hänvisa till – alternativt skylla på – regeringen.
(Vi i Liberalerna hänvisar förstås också till våra skol- och utbildningsministrar. Den generella läskrisen i skolan gör att lärarutbildningen nu måste förändras och läroplanerna får tydligare läsfokus. Det är bra. Men åtgärderna slår igenom först om många år. Vi kommunpolitiker är (tyvärr) huvudansvariga för skolan, och då både kan och måste vi rodda de problem som finns här och nu.)
Under hösten kommer förvaltning och politiker informera om de väntade demografiska förändringarna: Det föds färre barn, och då behövs det färre platser i alla skolformer. Först påverkas de tidiga förskoleåldrarna, men det kommer att påverka alla skolformer – ända upp till universiteten. Alltså: Vi kommunpolitiker måste agera.
De övriga partierna får förklara sina lösningar, men i korthet menar de att skolan måste svälta sig ur demografikrisen. Men nej – det ’måste’ inte vara så.
Vi i Liberalerna Gotland menar att svält inte på något sätt hjälper. Framförallt hjälper det inte skolan mot den gotländska läskrisen: Endast hälften av barnen i årskurs fem kan läsa ordentligt. Detta är förödande, både för individen och för hela samhället.
Vi har sedan fem år tillbaka ett helt och stort program för detta, med fokus på kvalitet som också ger bättre ekonomi. Den första och viktigaste åtgärden är att förskola och lågstadium ska ha en och samma rektor, och varje rektor ska bara ha en skola. De trösklar som idag finns mellan förskola och lågstadium måste bort. Den kunskap om barnet som förskolelärarna har får inte vaskas bort i ett kort överlämningsmöte. Det behövs kontinuerliga kollegiemöten för att lyfta läsutvecklingen. Tidiga insatser är bra, försenade är dyra.
Men åter till föräldrarnas frågor: Med en (1) rektor per skola ges också andra fördelar. En helhetssyn på just den skolan kommer in i organisationen. Barngruppen blir förstås sammanhållen upp till tioårsåldern, och det dämpar de demografiska effekterna. God kvalitet ger bra ekonomi och stärker små skolor.
Frågorna får ett konkret svar. Det ’måste’ inte vara som idag, det finns ett bättre alternativ.
I december sade Tekniska nämnden att ”Region Gotland har tillgång till flera källor av råvatten som är ’gratis’”. Mer råvatten behövdes verkligen inte.
Nu har vi vattenransonering.
Uttalandet var ett svar på en motion från oss i Liberalerna Gotland. Vi föreslog att de som ägde vattenmagasin skulle ges möjlighet att leverera råvatten till Region Gotlands vattenverk. Det kan till exempel vara de som råkar äga ett nedlagt kalkbrott, eller bönder med vattendammar, eller Heidelberg Materials.
Av svaret förstår man att någon har blivit upprörd, det är ingen hejd på hur dåligt detta skulle vara för gotlänningarnas vatten. Vi får veta att ”Det är oerhört komplicerat, eller omöjligt, att dimensionera ett vattenverk med flera olika råvattenkällor med olika kemiska sammansättningar och mikrobiologiska innehåll”. Märkligt – vid Färjeleden i Visby står ett vattenverk för att blanda vatten från flera olika källor, då har man nog redan löst det omöjliga rent tekniskt.
Heidelberg Materials har fått ett avtal – som för övrigt var punkten efter vår motion på nämndens dagordning – där de ”åtar sig att leverera råvatten av en sådan kvalitet att det bara kräver sådan behandling som idag finns i Othem vattenverk”. Där har man tydligen också löst det omöjliga, men nu med avtal. Just ett sådant avtal som vi ville att man skulle utveckla för fler med vattenmagasin.
Men mer råvatten behövdes verkligen inte.
Det är som en insändare skrev i veckan ”att Gotland år efter år tvingas införa restriktioner och nödlösningar beror inte på klimatet i sig – utan på bristande politiskt ledarskap”. Precis. Att bli upprörd över tanken på att låta fler vara med och hjälpa till med lösningar säger rätt mycket.
Samtidigt förvånas jag över hur kortsiktigt socialdemokraterna och moderaterna agerar: I år började man prata om vattenbrist redan i januari, ändå avslog de motionen i mars. Det bristande ledarskapet och kortsiktigheten gäller inte bara framåt, bakåt är minnet också besvärande kort. Vi föreslog inför valet att Gotland ska börja cirkulera grundvattnet. Att varje år spola ut 3 miljarder liter vatten i havet är slöseri. Vårt förslag var att rena det tillräckligt bra för att kunna återföra det till naturen.
Motionen avslogs 2023 – förstås, men det måste berott på bristande vilja hos det politiska ledarskapet. Förvaltningen skrev nämligen att ”i en nära framtid bör det enklaste och billigaste vara att återanvända spillvattnet. Att rena spillvatten till tekniskt vatten för bevattning m.m. är i dagsläget fullt möjligt [—] Att rena spillvattnet ytterligare till dricksvatten är i dagsläget tekniskt möjligt”.
Fullt möjligt ena året att cirkulera avloppsvattnet. Andra året är det omöjligt att använda privata vattenmagasin. Kortsiktigt politiskt ledarskap, eller framsynthet – vad önskas? Snart är det val.
Johan Pehrson aviserade sin avgång idag, och P4 Gotland ville ha en kommentar.
I diskussionen kring beslutet från socialdemokraterna och moderaterna att slita förskolan från Eskelhem så beröms de för att fatta ’modiga och svåra beslut’. Jo, tjena!
Någon kanske minns att vi förra våren diskuterade situationen för norra Gotlands högstadier. Det finns två ’halva’ högstadier i Slite och Fårösund, och det är inte hållbart. Eleverna får sämre kvalitet i undervisningen när rektor måste trolla med knäna för att uppfylla lagkrav på undervisningen. En måste bort, och då krävs det förmåga att fatta ’modiga och svåra beslut’.
Socialdemokrater och moderater fattade samma typ av beslut som vid den stora skolutredningen. Det vill säga: Inget beslut alls. Kvalitet i undervisningen spelar minimal roll, viktigare tycks vara antalet väljare som kan stötas bort.
Samma princip kan skönjas i beslutet om Eskelhem. Det är en omvittnat välfungerande verksamhet där förskola och lågstadium samverkar och ger god kvalitet, men där väljarunderlaget uppenbarligen är litet. Då vågar man fatta ’modiga och svåra beslut’.
Livet är lättare för oss i Liberalerna Gotland, eftersom vi avstår från att hymla: Vi säger ’Barnen är viktigare än bygden’ och tittar på skolans förmåga att leverera kvalitet. Det ger att vi inte behöver byta åsikt vartannat år när ’nya fakta kommer på bordet’. Kvalitet står sig som en bra och stabil grund för beslut.
Kvalitetsfokus gör att vi vill skyffla resurserna nedåt i åldrarna. Vi säger: det ska vara en och samma rektor för förskola och lågstadium, och bara dessa. Då blir den lokala ledningen helt fokuserad på de utvecklande tidiga åren, och det är ju uppenbart nödvändigt när bara hälften av femteklassarna kan läsa ordentligt. I detta har vi också stöd från Utbildningsdepartementet. I arbetet med de nya läroplanerna har de samma resonemang som vi, om de tidiga årens stora betydelse.
Kvalitetsfokus pekar också på att klasserna i mellanstadiet måste vara av en viss minsta storlek. Till skillnad från lågstadiet, där en klasslärare klarar nästan alla ämnen, så behöver mellanstadiet flera olika lärare, och specialsalar, för att ge eleverna rätt nivå på undervisningen. Mellanstadiet liknar högstadiet, mer än lågstadiet. Vi säger: Alltför små mellanstadieklasser ska flyttas till de större skolorna.
Kvalitetsfokus gäller också för Norra Gotland. Vi säger: Det ska vara ett (1) högstadium, och att om det ligger i Fårösund har det bäst långsiktiga förutsättningar. Dels är det geografin, men också att Fårösund lyckats behålla behöriga lärare bättre. Dessutom finns det ett litet litterärt kluster kring Fårö-sundet, som skolan redan har dragit nytta av.
Besluten blir lättare när man har barnen och kvaliteten i fokus. Det råkar vara så att det också ger bättre ekonomi, och landsbygdsskolorna en bättre chans. Det är bra för barnen, och förstås även för bygden.
Det går inte att bedriva en seriös skolverksamhet om det fattas barn. Men om man bara räknar hälften av barnen blir det falsk matematik. Det är vad som hänt i Eskelhem, och håller på att hända i Vänge: Förskolan ska slitas bort från skolorten.
Om det bara vore ekonomin som var den gotländska skolans problem, så är lösningen enkel: Lägg ner alla enheter i orter med mindre än tusen invånare. Det blir i princip bara dagens högstadieorter plus Visbys när-orter. De ’ansvarsfulla’ politikerna lär lägga huvudet på sned, och beklaga.
Men det är inte ekonomi eller minskande barnkullar som är det stora problemet.
Det största problemet är att skolan inte lyckas med huvuduppdraget – att utbilda barn och ungdomar. Regionens egna siffror visar att nära hälften av barnen i årskurs fem inte kan läsa ordentligt. Kan man inte läsa ordentligt så kan man inte heller lära sig ordentligt. Det är farligt – folkhälsomyndigheten pekar på att svaga skolprestationer är en risk för psykisk ohälsa. Några kanske minns att till förra höstens intagning till gymnasieskolan var det ett tråkigt rekord i icke behöriga. Den årskullen hade också ett tråkigt rekord i antalet med dålig läsförståelse i femman.
Det som långsiktigt behövs är ett ordentligt fokus på tidiga insatser, alltså fokus på förskola och lågstadium. Det har varit vår politik ända sen förra skolutredningen, och den gäller fortfarande.
Om det bara ska vara den kommunala ekonomin som räknas, så visar utredningar från Sveriges Kommuner och Regioner att det är lönsamt med tidiga, samlade och kontinuerliga insatser. Kommunen minskar sina kostnader genom att satsa på förskola och lågstadium. Den kvartalsekonomi som den nuvarande majoriteten driver är förödande. (Sista kvartalet 2024 skulle skolan ’effektivisera’, första kvartalet 2025 har man kommit på att det inte håller.)
Men det är inte bara ekonomin som räknas. Elever är inte bara ’underlag’, de bär den största bördan när skolan inte klarar huvuduppdraget. De flesta klarar trots allt grundskolan utan att bli underkända, men alltför många ges inte förutsättningen för att bli den de kunde ha blivit. Ett knäckt självförtroende från skolan kan skada livslångt.
Det är därför vi vill se ett fokus på förskola och lågstadium. Under barnets första tio år utvecklas färdigheter för livet. Språklekar i förskolan gör nytta för barnen i högstadiet när de väljer gymnasium. Här har landsbygdens skolor fantastiska förutsättningar för att ge en bra start.
Fokus på de tidiga åren måste bli tydligt, och kräver ett närvarande ledarskap. En och samma rektor för hela skolgården är en lågt hängande frukt. Då blir det också gemensamma möten med alla lärare – inklusive lärarna i förskolan. Där startar den tidiga fokuseringen på hela skolan
Falsk matematik hjälper ingen. Alla barn på skolgården ska räknas.
Visst, det kan vara frustrerande jobbigt med jul. Som att stå i en evighetslång kö, bara för att få köpa det där omistliga som glömdes.
Men ändå, jag tycker att det finns något upplyftande i tron på att vi fortfarande beter oss glatt lyckligt på samma sätt som när bronsålderns nybyggare ristade sina solhjul på berget. Samt att vi fortfarande kallar festen för jul – precis som de eventuellt gjorde. Någon har kommit fram till att de nog sade “Yehwla”.
Orden ‘hjul’ och ‘jul’ kanske inte hänger ihop, det finns en en skojig teori om att ordet ‘jul’ (yule) kommer från tiden före indo-européerna och är äldre än ordet ‘hjul’. Det skulle i så fall vara besläktat med ‘jubla’. Stolleprov? Den här gången väljer jag att gilla det.
Det känns ganska lätt att tänka sig in i gamla tiders umbäranden så här års. Mörkt – riktigt mörkt utan snö, kallt, inga frukter eller bär att plocka. Rå-kallt och blött. Tjälen, eller framförallt isen på sjöarna, har ännu inte kommit på allvar, så det går inte att ta sig någonstans. Tillvaron kändes säkert lika dyster för dem som för oss.
Vad göra? Jo, skaka fram någon präst/stjärntydare som förkunnar att ”Nu vänder det”, och ordna med fest! Samla släkt och vänner. Bjud in nya bekanta – det är många festdagar. Häng upp en mistel och våga starta pusskalas (men fråga först).
De kristna hade inget emot detta festande, tvärtom. De placerade ju Jesus födelsedagsfest till julen. Glöm för övrigt bort allt som sagts om Luther och asketism. En katolsk präst som gängar sig med en nunna och får sex barn vet hur man förlustar sig, tro inte annat. Det var maktens män på 1600-talet som ville göra Sverige tråkigt.
Dessutom är ju julen en sanslöst lång fest – sex veckor. Generationers klokskap har sett till att regissera den så att partystämningen verkligen toppar på ‘dan’. Officiellt börjar julfesten med första advent, även om det nog händer att man tjuvsmakar på glöggen lite tidigare. Mitt under förfesten så kommer Lucia svepande. Egentligen så vill vi ju alla ha glitter i håret – eller hur? Den första dokumenterade lucian med ljus i håret var för övrigt en man. (Sic!)
Sedan blir det tolv dagar av klimax: julafton, juldag, annandag, nyårsafton, nyårsdag, trettondagsafton, trettondag… försök inte att påstå att mellandagarna är produktiva arbetsdagar för andra än handlarna. Efterfesten blir naturligen lite loj, men ända fram till tjugondag Knut så är det officiellt jul, och alltså helt OK att gå och snatta gris- eller gräskorv ur kylskåpet.
Jul har vi firat i norden i två- tre- kanske fyratusen år, långt före alla nutida nationer, påvar, profeter och politiska partier. Bara det är skäl nog för att gilla julen.
Jag önskar alla(!) en God Jul!
Det är uppfriskande att Gotlänningens ledarsida (26/11) uppmärksammat Liberalerna Gotlands ställningstagande från valet 2022 när förslag om små modulära kärnkraftverk i Slite kom. Vi skrev då att ”Vi är positiva till att frågan […] ska kunna utredas. Kunskap om risker och möjligheter är aldrig fel.” Det står vi fortfarande för.
Just när det gäller inlägget om Slite så rekommenderar jag att läsa kommentarsfältet Det tycks vara en hel del kunniga debattörer, men många väljer att bara se halva perspektivet.
”Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande.” (Menschliches, Allzumenschliches – #578, Nietzsche, 1878)
Det tål att upprepas: Kunskap är aldrig fel. Men att hämta in den tar tid, och anses ofta vara tråkigt.
Den som följt debatten om ishallen har nog förstått att oppositionen är de tråkiga, när vi vill veta vad kalaset verkligen kostar. Som Anna Hrdlicka (L) konstaterar (GT 29/11), synen är att ’Liberalerna är så ”tråkiga” när det gäller stora satsningar’.
Men kunskap kan uppfattas som politiskt farligt också. Under hösten har vi i Liberalerna fått ett antal motioner om kunskapsinhämtning avslagna av Regionfullmäktige. De gällde dels att utreda en stabilare struktur för de minsta skolorna, dels öka kunskapen om hur man kan öka medborgares delaktighet i regionens arbete.
Jag har läst och stånkat över många motionssvar under mina år som fritidspolitiker. Ofta är svaren välskrivna, man förstår att den som svarar verkligen inte vill ha förändringen som föreslås. Men aldrig tidigare har jag sett att man aktivt använder felaktiga fakta för att tysta en debatt.
I svaren på motionerna hänvisade man tre gånger till att lagen inte tillät våra förslag. Det var naturligtvis inte sant, vi hade kollat det. I ett fall hänvisade man till och med till en lag, som faktiskt sade precis det motsatta – lagen beskriv hur man skulle göra, om man ville göra, som vi ville i vårt förslag.
Det blev uppenbart att den kunskap vi ville utreda fram, upplevdes som skrämmande.
”Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt, [det gör] sin uppfattning mer begriplig och övertygande”. Ibland ser man hur okunnigheten lyser igenom i en hånfull ton: Frans Brozén (L) ville förra året att klimatanpassningsplanen också borde omfatta ’stora nederbördsmängder’, i debatten hånades han för detta. Kort därefter uppmanades Visbyborna att koka dricksvattnet. Stora nederbördsmängder hade gjort vattnet otjänligt. Bonden hade kunskap och erfarenhet av stora nederbördsmängder. Men de halv-vetande kunde raljera – för på TV hade de bara lärt sig om skyfall.
Så, nej – jag har inget emot att man utreder kärnkraftverk i Slite. Om man sedan kommer fram till att berget håller, att det är ofarligt, och att avfallsfrågan är löst – är det då så illa?
Det är budgettider, och nu håller nästan alla partier med om det vi sade redan i maj: ”Det offentliga behöver fokusera på sin kärnverksamhet, göra den effektivare, och sänka ambitionerna för skattefinansiering av sådant som ligger utanför”. Håglöshet och sänkta ambitioner borde däremot inte prägla kärnverksamheterna, men dessvärre förefaller det vara melodin för samboskapet mellan (s) och (m). Jag ser detta på nära håll från min plats i Barn- och Utbildningsnämnden.
I en insändare skriver de att ’Skolan står inför många utmaningar med brist på både pengar och lärare. Dessutom ser vi att elevkullarna blir allt färre och en del skolor både på landet och i stan står med tomma platser.’ Men det är inte minskande barnkullar som är skolornas största problem. Det kan hanteras, värre är att skolan inte klarar grunduppdraget.
“Svensk skola står inför en rad utmaningar. Inte minst att alltför få elever idag får grunderna – att lära sig läsa, skriva och räkna – på plats tidigt.” (Skolminister Lotta Edholm, Vi Lärare 14/10 2024)
Liberalerna, både på utbildningsdepartementet och här på Gotland, fokuserar på att skolan ska klara grunduppdraget att utbilda barn och ungdomar. Skolministern genom lagar och förordningar, vi genom att slåss lokalt för en skolstruktur som ger bättre förutsättningar för elever och lärare.
I vår skolpolitik så lägger vi stor vikt vid förskolans roll. För de som inte på länge har haft kontakt med någon förskola av klass kan det vara svårt att förstå förändringen från ‘dagis’ till vad den kan vara idag. Därför rekommenderar jag att söka efter ’Vi Lärare’ och artikeln om förskolan Kabyssen på Gråbo. Eller läs på Region Gotlands webbplats: ’Språk och matematik är två viktiga grundstenar i förskolans arbete. Vi vill ge alla barn på Förskolan Kabyssen möjligheten att utveckla ett rikt och välutvecklat språk och en god matematisk grundförmåga’.
På Gotland kan bara hälften av eleverna i årskurs fem läsa ordentligt. Övriga behöver särskilda insatser för att inte misslyckas i skolan. Den som inte kan läsa ordentligt kan inte lära ordentligt. Men sena insatser kostar, och när skolförvaltningen ger förslag för att frigöra medel, så säger de stora partierna nej. Några läsare kanske minns vinterns cirkus om norra Gotlands högstadier, endast Liberalerna Gotland hade ett konkret förslag.
Tidiga insatser är både bättre och billigare, men även här säger de stora partierna nej. Förskola och lågstadium måste komma mycket närmare varandra, det ger barnen bästa möjliga förutsättningar för att lära sig läsa. Men det vågar majoriteten inte ens utreda.
Det är kärva budgettider. Men att bara sitta och vagga med huvudet och ropa efter mer pengar från andra är inte att visa ledarskap. Tur att regeringens skolpolitik har en liberal ledning. Det borde vi ha på Gotland också.
Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 oktober 2024
Ärlighet är bäst: Pengarna räcker inte! Efter att deltagit på flera av årets budgetdiskussioner inom Region Gotland så blir det tydligare än på länge. Pengarna räcker inte till allt som ’vi’ vill att Region Gotland ska göra.
Eva Bofride tar upp detta i sin ledare 23 april. Den 27 april beskriver Filip Reinhag bra den produktivitetsökning som skett inom vårdsektorn.
Samma dag skriver Erik Fransson på sin ledarsida ”det är inte någon brist på resurser i samhället [det] som behövs [är] att fördela samhällets resurser på ett bättre sätt”. Strikt matematiskt så har han rätt. Skattetrycket är ungefär 50%, det finns i teorin alltså lika mycket kvar att taxera ut. Men de politiker som vill uttaxera mer brukar rätt snart bli ersatta av något skattesänkande parti. Så – de pengar som idag finns inom den offentliga ekonomin, är nog de som vi även framöver kommer att ha.
Det finns gott om tyckare som minns att ’det gick minsann förr’. Men ingen vill tillbaka till gigantiska sinnessjukhus eller låga kvinnolöner. Med all rätt har vi ökat våra ambitioner, men då också det offentligas kostnader. Därför behöver det offentliga fokusera på sin kärnverksamhet, göra den effektivare och sänka ambitionerna för skattefinansiering av sådant som ligger utanför.
Jag ska visa hur vi inom Liberalerna Gotland har gjort några vägval:
Den sista punkten om skolorna får också belysa hur olika partier kan ha ’höga ambitioner’ för samma verksamhet men ändå landa i olika prioriteringar. Några kanske hörde att jag i frågan om högstadier på norra Gotland förklarade att ’barnen går före bygden’. Vi i Liberalerna har höga ambitioner när det gäller elevernas rätt till god undervisning. Det gjorde att vi landade i att ett (1) fungerande högstadium (i Fårösund) med rimliga restider för barnen är det bästa. De tre största partierna S, M och C hade istället höga ambitioner för något annat – som de själva får beskriva – och valde modellen med två haltande högstadier. Kvaliteten fick stå tillbaka.
Att med höga ambitioner ’satsa’ är också att låta något annat stå tillbaka. Pengarna räcker inte till allt ’vi’ vill göra. Fråga dina politiker vad de vill låta stå tillbaka. Liberalerna Gotland vågar svara.
Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan bostadsutvecklare skapa projekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men redan då ger det en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden även i storstäderna när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan aktörerna och ledande politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Som sägs om ett besläktat ärende i Bopolpodden den 4 mars: “Alla ropar på … staten … vilket branschen är rätt ensam om”. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.
Nej, jag tillhör inte något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men med ett yrkesliv inom verkstadsindustrin blir jag beklämd när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett politiskt uppdrag för Liberalerna i ett allmännyttigt bolag på Gotland har givit tråkiga insikter, och det är inte bolaget som står för tråkigheterna.
Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys magasin på 1200-talet nog känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.
Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. En bra platschef förväntas hålla reda på hur många ändringar det blivit – varje vecka. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket brister att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv.
Boverket uppskattade 2018 att felaktigheter, slöseri och ineffektivitet vid dagens arbetssätt ökar produktionskostnaden med runt 20%. I lågkonjunktur motsvarar det minst 2.000 lägenheter som skulle kunna ha byggts ’gratis’.
Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Kostnaden ska bäras av ’någon annan’. De allmännyttiga bolagen – som förväntas ha ett långsiktigt perspektiv – har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot den samlade branschen ha. Att den inte kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är sorgligt. Var finns de standardiserade kraven på byggsätt, och måttanvisningar för större komponenter som väggelement?
Tillverkare inom verkstadsindustrin har data ned till minsta komponent, och vet ofta på halvminuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Bostadsbranschens aktörer tycks aldrig ens fått frågan.
Så därför ställer jag frågan här: För ett flerbostadshus, hur många minuter arbetstid (inklusive montering av golv- och väggelement, men exklusive eventuell torktid) tar det att göra ett kök inflyttningsklart?
Publicerat på debattsidan bostadspolitik.se den 11 mars 2024